Blogginlägg D: Elements of journalism

I ditt sista blogginlägg i kursen ska du fundera över och reflektera kring relationen mellan det vi kallar gammelmedierna och de sociala medierna. Vad innebär utvecklingen för medborgarna/nyhetskonsumenterna när medier överger principen om objektiv nyhetsförmedling och istället blir propagandakanaler för vissa intressen? Hur påverkar de sociala medierna pressfrihet, rättssäkerhet och integritetsskydd?Vad händer med den goda journalistiken i det nya mediesamhället?

Det finns om man tittar på Kovach och Rosentiels lista över "journalistikens [grundläggande] element" ett antal problem med att vissa medier överger principen om objektiv nyhetsförmedling.

Varken elementen "it's practitioners must maintain a independence from those they cover" eller"journalisms first obligation is to the truth" rimmar särskilt väl med subjektiv nyhetsförmedling.

Det första elementet är ju ganska uppenbart: journalister måste vara oberoende av de som de bevakar, vilket blir svårt när man öppet promotar ett visst politiskt parti eller ideologi.

Visst kan tidningar och liknande ha en ideologisk tradition, många svenska dagstidningar har fortfarande detta, men det måste samtidigt ges ett balanserat utrymme till övriga politiska partier och ideologiska hållningar. Ledarspalten och liknande kan ta ställning, men själva nyheterna ska undvikas att rapporteras utifrån ett annat perspektiv än ett så objektivt som möjligt.

Det andra elementet, "journalistikens första skyldighet är sanningen" stämmer inte heller riktigt överens med subjektiv nyhetsförmedling. Det finns inte en sanning, inga universella sanningar, och journalisters skyldighet är att leverera fakta så att publiken själva kan ta ställning i frågor och skapa sig sina egna sanningar. När man nyhetsrapporterar utifrån en viss punkt på det politiska ideologiska spektrumet så berövar man publiken chansen att bilda sig sina egna uppfattningar och sanningar. Att som redaktion tro att "blå" nyhetsförmedling är mer sann än "grön" eller "röd" är enligt min uppfattning fundamentalt fel. Där kan demokrati och journalistik inte riktigt hålla hand.

Utöver dessa faktorer kan icke-alerta tittare helt enkelt bara matas med ideologiska ställningstaganden och omedvetet övertygas om att dessa är de rätta. Detta blir en slags indoktrinering som inte hör hemma i ett demokratiskt land.

De sociala medierna är ett tecken på att yttrandefrihet, åsiktsfrihet och demokrati är fungerande element i samhället. Dock ska det göras skillnad på journalistik och "We media"- som vem som helst kan skapa.

Som privatperson kan någon speciell etik eller förhållningssätt (förutom de som finns reglerade i lagbok) aldrig avkrävas dig. Men som journalist har du ett helt annat ansvar, både för din tidning, dig själv, de du skriver om och dina läsare. Därför är det viktigt att gränsen mellan rollerna är mycket tydlig.

De nya sociala medierna fyller dessutom en annan, spännande funktion. De övervakar de som övervakar. Begår en tidning, nyhetsprogram eller liknande ett misstag tar det inte många sekunder förrän misstaget finns omskrivet i blogg eller forum, och kanalen/tidningen får minsann veta vad tittarna tycker.

 Dock finns det självklart "faror" med de nya, sociala och lättillgängliga medierna. En kan vara att bloggarna tar över den tid som en person spenderar på att läsa till exempel nättidning, något som kan uppfattas som att befolkningen "dumifieras", eftersom det bloggare skriver inte nödvändigtvis behöver handla om samhället, politiken, ekonomin, utvecklingen, internationella relationer eller liknande.

 En annan konsekvens är att den "riktige" journalistens roll, enligt Kovach och Rosenstiel blir lite omdefinierad. Journalisten bestämmer inte längre vad publiken, medborgarna ska få veta (det finns redan där ute), utan ska istället fungera som en veriferare, någon som ordnar upp i informationskaoset och plockar ut det viktigaste som varje medborgare bör känna till.

Den goda journalistiken kommer enligt mig att finnas kvar, dock inte som nummer ett längre, utan bredvid andra medier.

Papperstidningen blir allt mer kommersiell och allt tunnare. TV-Nyheterna blir kortare och bloggarna fler. Saker och ting förändras. Dock tror jag personligen att det går mycket trender i mediakonsumtion också. Just nu frossar vi i internet, facebook, bloggar, forum, chatrum och internetTV. Om några år är NY Times, Dagens Industri och svårlästa kulturmagasin i traditionellt tidningspapper det enda som gäller.

Jag tror heller inte att gammelmedia någonsin kommer försvinna, den fyller en så pass viktig och oumbärlig funktion i samhället att mycket skulle rasa utan den. Den är all på något sätt all medias drottning, den som i grund och botten styr. Mycket lite har samma enorma kunskapskälla som gammelmedia har.

Jag välkomnar den nya tiden och de nya medierna men kan inte låta bli att reflektera lite över den lyx jag känner när jag läser en färsk morgontidning. Det är något speciellt med all denna kunskap, alla dessa nyheter från världens alla hörn i en liten mini-bok i pappersform på mitt frukostbord. Jag kommer aldrig överge min DN, och jag hoppas DN aldrig överger mig. Länge leve gammelmedia!

Av: Erica Edman

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har läst El Choco av Markus Lutterman:

Jonas Andersson är en någorlunda vanlig ung kille från Kungälv.Trots halvdan skolgång, mycket bus och bråk lyckas han skaffa jobb och leva ett någorlunda okej liv -tills drogerna kommer in i bilden. Jonas börjar missbruka narkotika, mår dåligt, åker in och ut på psyket, får ömsom lugnande medel, tar ömsom uppåttjack. Han jobbar antingen dag och natt eller befinner sig i totalt mörker; utslagen och deprimerad på en landstingsbrits.
Jonas klarar inte av sitt jobb, drar på sig skulder och fortsätter leva i ett eskalerande kaos. Efter att ännu en gång ha skrivits ut från psyket får Jonas ett erbjudande: Åk till Bolivia, hämta ett mindre parti kokain och få både pengar i handen och dina skulder avskrivna.
För den allt mer desperata Jonas är det inget svårt val och snart sitter han på ett flyg med slutdestination Bolivia.

Detta är inledningen till det som ska komma att bli ett fyra år långt helvete i bolivianskt fängelse.

Genom ett par "ryggsäcksluffare" får journalisten och författaren Markus Lutterman under sin resa i Bolivia höra om den fängslade svensken. Efter ett inledande misslyckat försök att ta sig in på det ökända fängelse Jonas sitter på, lyckas han till slut få träffa svensken. El Choco är Jonas Anderssons story genom Markus Luttermans penna.

Markus Lutterman förmedlar oss Jonas Anderssons historia mycket lättbegripligt och detaljerat. Inget har lämnats åt slumpen.

Det språkliga upplägget är varken typiskt skönlitterärt eller journalistiskt, det är en sällsam hybrid.

Eftersom Jonas Andersson har varit med och skapat boken och ovanligt många detaljer presenteras, blir berättelsen blir mycket trovärdig. Det förefaller som om Jonas Andersson med författare har gjort mycket noggrann research, vilket gör att man under läsning inte på något sätt ifrågasätter de händelser som utspelar sig i boken och således även Jonas Anderssons liv.

Däremot används, som nyss nämnts, mycket detaljer, många adjektiv och ett väldigt beskrivande språk. Detta utgör bokens allra mest skönlitterära drag, i kontrast till alla fakta, exakta datum, dokument och personer som måste ha intervjuats eller samtalats med inför bokens tillkomst.

Det är ett ganska tacksamt sätt att skriva på. Skribenten som i det här fallet kan titulera sig både journalist och författare, får använda två starka karaktärsdrag från sina respektive genrer. Det lite mer grävande, faktaenliga journalistiska språket förenas med det flytande, målande och beskrivande skönlitterära och producerar en skriftlig korsning mellan en dokumentärfilm och en Hollywoodproduktion.

En sann historia berättas, men den berättas subjektivt med inlevelse och känsla. Denna korsning gör det lättare att ta till sig berättelsen. Hade Markus Lutterman valt att strikt använda sitt journalistiska språk, hade berättelsen om själva Jonas, mannen bakom narkotikadomen, inte lyfts fram som den gör nu. Att berättelsen sedan är sann och inte påhittad gör att den journalistiska biten, som grävt, intervjuat och stått för all research, blir högst nödvändig för bokens läsvärdhet.

Hade Jonas Andersson varit en påhittad karaktär hade jag inte brytt mig om att läsa första sidan en gång.

Samtidigt inser jag att allt kanske inte på grund av bokens skönlitterära drag och trots trovärdigt innehåll, är ett hundra procent sant eller icke väl tilltaget.

Personligen ser jag nog den här boken mest som en biografi, en sann berättelse, än något som drar åt det mer skönlitterära hållet. Detta beroende på alla detaljer, noggrannheten och den, vad jag misstänker omfattande researchen.

New Journalism

Jag har mycket blandade åsikter om New Journalism. Som jag nämnde i min recension så är det ett mycket tacksamt sätt att skriva på. Att man utgår från en sann historia men lägger till rent påhittade detaljer eller större händelser, gör ju att även den bästa sanna historia blir än mer intressant. När vi för den här kursen skrev journalistiskt porträtt fick jag hela tiden imaginärt nypa mig i armen för att inte lägga till lite fusk; saker som lät jättebra men som personen jag intervjuade inte alls hade sagt.

När man genom att intervjua, samtala eller forska kring ett ämne och bygger upp en bok kring detta, så har man på något sätt fått  huvuddragen "gratis". Man behöver inte tänka ut intriger och händelser själv, utan får en berättelse serverad. Därför kan man koncentrera sig på att putsa lite på storyn, få den att låta ännu bättre, och fokusera på språket.

Trots att böcker som skrivs på detta sätt kan vara mycket läsvärda, språkligt bra och fascinerande, så känns det ändå lite snopet att allt kanske inte är sant, trots att boken förmodligen utger sig för att vara sann.

Vilka delar är sanna och vilka är falska? Troligen så kommer vi aldrig att få veta vad som är sant eller ej. Trots att jag verkligen gillade el Choco hade jag nog föredragit, om den nu inte är helt sann, att den vore det och då kanske följaktligen mindre spännande. För mig är sanning oerhört viktigt, och när journalistik på något sätt parar sig med skönlitteratur så blir det fel. Journalistiken kommer alldeles för långt från sin allra viktigaste uppgift sanningen att det blir störande.

Enligt min åsikt ska journalistik vara journalistik och således sann. Vinkla kan man alltid göra, men sanningen ska oavsett vara det viktigaste.

Erica Edman

Blogginlägg B: Etik i medierna

Att bedöma vad som ska publiceras eller inte när det kommer till känsliga uppgifter är svårt. Det finns ett antal frågor att ta ställning till innan man fattar sitt beslut;

Hur stor skada kan dessa uppgifter åsamka personen ifråga och hans/hennes familj? Är uppgifterna av stort allmänintresse? Är det relevant att publicera uppgifterna?, tillför de storyn något? Vad blir konsekvenserna eller (den positiva) effekten?

Pressforskaren Stig Hedenius tycker i sin artikel "Att inte publicera namn kan underlätta mord" (DN, datum okänt) att de pressetiska reglerna är för mesiga och att journalister som nitiskt tillämpar dessa är dito. Det är viktigt att komma ihåg att det allra mesta förändras förr eller senare, inklusive etiska förhållningssätt till diverse saker. Frågan är dock om vi verkligen är i behov av att veta vem den misstänkte är, vad han har för intressen, namn, ålder, hur han ser ut och hans bakgrund?

Ibland kanske, ibland inte.

Det finns ett antal saker som talar både för publicering av känsliga uppgifter och ett antal som talar emot.

Några av dessa är:

För publicering

• Uppgifterna har ett stort allmänintresse.
• Uppgifterna kan förebygga brott.
• Vittnen kan tack vare utförligare information inse att de känner till/ har uppgifter om den omskrivne .
• Andra, som råkar stämma in på beskrivningen "42-årig  man från Skövde med Centraleuropeiskt ursprung" riskerar att bli oskyldigt utpekade om inte ytterligare uppgifter eller bild  som identifierar den misstänkte publiceras(S Hadenius).

Emot publicering

• Det är därför inte lämpligt att spekulera för mycket, dagspressen borde vara försiktiga med att peka ut folk. Enligt lag är alla, tills dess att en dom har fallit, oskyldiga(PO). Någon som blivit felaktigt utpekad kan få det extremt jobbigt.
• Tänk på de anhöriga. Har den hypotetiske brottslingen barn? Är kanske inte etiskt lämpligt att hänga ut någons förälder.
• Media ska inte förmedla nyheter som inte är korrekta.
• "Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande" (PO)
• "Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges"(PO)

Att ha några fasta regler i den här frågan är förmodligen inte lätt, alla fall är unika. Jag anser dock att PO har samlat en rad viktiga punkter på papper som inför varje dilemma ska finnas i åtanke hos den som överväger om känsliga uppgifter ska publiceras eller ej. Dock kan jag hålla med Stig Hadenius på den punkten att reglerna kanske mer borde finnas till som en utgångspunkt än en lag som tvunget ska följas. Jag är som sagt av den åsikt att alla fall är unika, och de bör därmed prövas när de dyker upp. Det kan vara klokt att ha förberett några ord kring hur man tänkt när man tar beslut om att publicera känsliga uppgifter,så att tidningen (tv-eller radiokanalen) visar att de har funderat och kan motivera sitt beslut om publiceringen skulle väcka starka reaktioner.

När det kommer till fallet med "hatbrottet"(Medierna, SR, 20090131) är det nästan omöjligt att säga vem som hade rätt och vem som hade fel. Alla kunde motivera sina val på ett godtagbart sätt. Det man får vara försiktig med i sådana här fall, där både sexuell läggning och religion/ideologi förkommer, är att absolut undvika att skapa misstro, förutfattade meningar och misstänksamhet mot islam och invandring å ena sidan och homosexualitet å andra sidan.

Att som Aftonbladet gjort, publicera information om de blogginlägg som författats av en av de två misstänkta unga killarna är att leka lite med elden. Samtidigt som nyheten har ett stort allmänintresse och är ganska egentligen "spektakulär" om man får lov att uttrycka sig så då de misstänkta var så pass unga, så är det lätt att förhasta sig och tro att alla muslimer hatar bögar och att invandrare är våldsamma kriminella. Har man fått en sådan uppfattning tidigare, är det lätt att den späs på när man läser sådana här artiklar.

Dock är att begå brott av den är typen, eller brott överhuvudtaget inte okej och den vetskapen finns i oss alla (nästan). Det är (förmodligen) av de flestas intresse att mordet får sin lösning. Därför kan det ju ändå vara en god idé att publicera kanske en bild eller liknande, om det nu är så att de är den starkare graden av misstanke som riktats mot dem och allt talar för att brottet begåtts av dessa unga män. Detta för att som Stig Hadenius påpekar i sin debattartikel "det kan göra att vittnen blir medvetna om att de sitter inne med viktig information om den misstänkte".

Samtidigt får man ju inte heller mörka saker som sker i samhället för att man är rädd för vilka åsikter vissa människor kommer att skapa sig. Har ett mord begåtts av ideologiska skäl så ska detta givetvis uppmärksammas. Att få veta motivet till varför ett mord begåtts är av stort allmänintresse.

Personligen hade jag nog gått en lite "mesigare" väg, och inte som Aftonbladet publicerat allt jag kommit över.

Med risk för att "mitt" löp inte hade lockat lika många tidningsköpare som Aftonbladets så hade jag nog personligen följt QX och kvällspostens linje, och berättat lite men samtidigt tydligt markerat att de här personerna är inte dömda, de har inte erkänt och inte bekräftat de motiv som spekulerats i. Det är viktigt att, som tidningen QX motiverar sitt val, inte riskera att hatbrott hamnar i skymundan. Dock är det ju också av yttersta vikt att oskyldiga inte pekas ut för att ha begått något så fruktansvärt som mord.

ERICA EDMAN

källor:
Allmänhetens pressombudsman
Sveriges Radio > Medierna
Stig Hadenius i DN

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

Jag har valt att reflektera lite över följande två händelser:

1) Det som av DN kallas "protestvågen i arabvärlden"

2) Knivdramat i Växjö

Protestvågen i arabvärlden handlar givetvis om de politiska uppror som förekommit i länder som Egypten, Tunisien, Libyen, Bahrain, Jemen och Jordanien de senaste veckorna.

Människor har mobiliserat kring sitt missnöje och öppet protesterat mot hur dessa länder styrs. I Egypten är man trött på president Hosni Mubaraks långa, stenhårda styre, de låga lönerna och bristen på demokrati. I Jemen är man också trött på regimen med president Ali Abdullah Saleh i spetsen, likaså i Jordanien. I Libyen har demonstrationerna precis som i Egypten krävt flera dödsfall, och vreden verkar inte på långa vägar vara på väg att avta –tvärtom.

De nyheter som publicerats angående dessa uppror har uppfyllt flera av de "kriterier" som bla, Johan Galtung, Marie Holmboe Ruge och Håkan Hvitfelt listat:

• Det var förmodligen för de allra flesta (svenskar) ganska oväntade nyheter; det Egyptiska folkets så massiva uppror, "smittan" som spred sig över Nordafrika och arabiska halvön, och att annars så lugna länder som Jordanien och Bahrain visade tecken på stor inre oro. Förhållandena kan nog enligt Hvitfelts modell klassas som sensationella eller överraskande.
•  Det handlar till viss del om elitpersoner. Hosni Mubarak, Egyptens före detta president, har styrt landet sedan början på åttiotalet och är således relativt känd, särskilt som Egypten är och har varit ett av de mest ekonomiskt utvecklade länderna på den afrikanska kontinenten.
• Nyheten behandlar konflikt som både finns med på Håkan Hvitfelts lista samt Björn Hägers lista "enligt läroböckerna". Det är i samtliga länder en konflikt mellan befolkning och makthavare.
• Nyheten är negativ eller har negativa inslag (beroende på hur man väljer att tolka händelserna), det är negativt att människor dör, att de styrts av diktatorer, att de har låga löner, att de tvingas till massiva uppror för att få igenom förändringar.
• Nyheten har stor betydelse, den berör extremt många människor och kan komma att förändra hela den ekonomiska och politiska situationen i världen.
• Det stora temat på nyheten är kanske protestvågen i arabvärlden, men det finns även mindre, snabbare nyheter som utgör delar av själva huvudtemat.
• Nyheten kommer att vara återkommande i samtliga medier; tidningar, radio, TV, nätet. Det rör sig inte om en dagslända utan något som har kontinuitet och går att bygga vidare på. Man kan även göra "egna" nyheter av detta som föreslås av Björn Häger i Reporter på s.92.
• Tröskelvärde. Nyheten har stark intensitet och tar sig därför "över tröskeln", dessutom har situationen eskalerat, vilket gjort att den följts upp och fått ytterligare uppmärksamhet.

Källa: DN, TV, radio och internet.

Personligen anser jag att det här är en extremt viktig nyhet. Den politiska situationen i Egypten bör uppmärksammas av alla, då nya makthavare i landet kan få minst sagt oönskade konsekvenser för hela världen. Dessutom drabbar det så oerhört många människor. Jag tycker att det är moraliskt korrekt att rapportera om makthavarnas förtryck och människornas kamp för frihet. Hade samma sak hänt i Sverige hade jag nog gärna sett att omvärlden uppmärksammat det. Det är en så pass stor händelse att den inte borde få gå obemärkt förbi, vare sig vi vill se/läsa/höra om det eller inte. Här har nyhetsbyråer, tidningar och  journalister ett ansvar. 

Knivdramat i Växjö: en man knivhöggs och flera blev rädda när en man beväpnad med kniv härjade runt här i stan igår. Händelsen inträffade i ett område som betraktas som socioekonomiskt utsatt och mannen gick även in i en kyrka med sin kniv, där polisen senare hittade honom. Mannen med kniven sitter nu anhållen misstänkt för flera brott bl.a. grov misshandel och hot mot polis.

Den här nyheten anses förmodligen som bra att publicera eftersom den:

• Behandlar ett brott: en man bar kniv, skadade en person, hotade allmänheten och polis.
• Nyheten har negativa inslag: en man blev skadad, flera blev rädda.
• Händelsen utspelade sig i Sverige, kulturellt, ekonomiskt och geografiskt nära, något som Björn Häger menar gör att det är lättare att ta till sig. Vi svenskar läser helst nyheter som berör vårt land, ställen/personer som ligger geografiskt, kulturellt, ekonomiskt eller religiöst nära oss. Enligt Galtung och Holmboe Ruge har nyheten "meningsfullhet".
• Nyheten passar i mixen. Det rapporterades visserligen om andra inrikes lagöverträdelser, men i dagens DN på webben är det mestadels sport, ekonomi och utrikes händelser. 
• Nyheten är ovanlig, men på något sätt ändå förväntad. Knivmän härjar lite nu och då, hotas, hugger och grips av polis. Det är inget ovanligt och ingen höjer på ögonbrynen när man läser om sådana händelser. Att det händer i Växjö är däremot lite ovanligare och att mannen även går in i en kyrka där polisen skjuter varningsskott vid hans gripande är desto mer sällsynt och gör artikeln mer spännande. Dessutom skadades en person och polisen hotades, vilket ger nyheten ännu mera "krydda".
• Nyheten beskrivs väldigt enkelt. Det krävs inga kunskaper i rocket science för att förstå texten. När artiklar handlar om ekonomi eller politik kan det vara lite mer svårläst, men här krävs ingen högre utbildningsnivå för att kunna greppa vad som hänt. Nyheten får dessutom inga långa textspalter utan kan hållas relativt kort. Det rör sig inte om ett grävande reportage eller liknande, "bara" om en nyhetsartikel.
• Personifiering. Nyheten är ett resultat av att en enskild person gick runt och hotade folk samt skadade en person med kniv.

Den här nyheten berör oss boende i regionen allra mest, men även resten av Sverige -om än inte i riktigt lika stor utsträckning. Det har hänt något hemskt, någon har begått ett brott. Nyheten säger något om vår samtid: skrivs det om många sådana här brott? Är det bara folk i 20-års åldern som begår dem? Begås det flest knivbrott i södra Sverige? Är pensionärer oftast offren? Man kan genom sådana här nyheter skapa sig en bild av det land, det område man bor i. Och självklart vill vi veta om ett brott har begåtts. De flesta svenskar vill leva i ett tryggt och rättvist land, där brottslingar haffas och får sina straff, man vill veta mer om vad som kommer hända med knivmannen och detta ger även nyhetsredaktionen uppslag för kommande dagar/veckor. Den här typen av nyhet blir dessutom ett lämpligt ämne för fikapratet på jobbet, man förfasas kollektivt av knivmannens gärning mot den äldre mannen.

Källa: DN och SMP.

Av: Erica Edman