Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har läst El Choco av Markus Lutterman:

Jonas Andersson är en någorlunda vanlig ung kille från Kungälv.Trots halvdan skolgång, mycket bus och bråk lyckas han skaffa jobb och leva ett någorlunda okej liv -tills drogerna kommer in i bilden. Jonas börjar missbruka narkotika, mår dåligt, åker in och ut på psyket, får ömsom lugnande medel, tar ömsom uppåttjack. Han jobbar antingen dag och natt eller befinner sig i totalt mörker; utslagen och deprimerad på en landstingsbrits.
Jonas klarar inte av sitt jobb, drar på sig skulder och fortsätter leva i ett eskalerande kaos. Efter att ännu en gång ha skrivits ut från psyket får Jonas ett erbjudande: Åk till Bolivia, hämta ett mindre parti kokain och få både pengar i handen och dina skulder avskrivna.
För den allt mer desperata Jonas är det inget svårt val och snart sitter han på ett flyg med slutdestination Bolivia.

Detta är inledningen till det som ska komma att bli ett fyra år långt helvete i bolivianskt fängelse.

Genom ett par "ryggsäcksluffare" får journalisten och författaren Markus Lutterman under sin resa i Bolivia höra om den fängslade svensken. Efter ett inledande misslyckat försök att ta sig in på det ökända fängelse Jonas sitter på, lyckas han till slut få träffa svensken. El Choco är Jonas Anderssons story genom Markus Luttermans penna.

Markus Lutterman förmedlar oss Jonas Anderssons historia mycket lättbegripligt och detaljerat. Inget har lämnats åt slumpen.

Det språkliga upplägget är varken typiskt skönlitterärt eller journalistiskt, det är en sällsam hybrid.

Eftersom Jonas Andersson har varit med och skapat boken och ovanligt många detaljer presenteras, blir berättelsen blir mycket trovärdig. Det förefaller som om Jonas Andersson med författare har gjort mycket noggrann research, vilket gör att man under läsning inte på något sätt ifrågasätter de händelser som utspelar sig i boken och således även Jonas Anderssons liv.

Däremot används, som nyss nämnts, mycket detaljer, många adjektiv och ett väldigt beskrivande språk. Detta utgör bokens allra mest skönlitterära drag, i kontrast till alla fakta, exakta datum, dokument och personer som måste ha intervjuats eller samtalats med inför bokens tillkomst.

Det är ett ganska tacksamt sätt att skriva på. Skribenten som i det här fallet kan titulera sig både journalist och författare, får använda två starka karaktärsdrag från sina respektive genrer. Det lite mer grävande, faktaenliga journalistiska språket förenas med det flytande, målande och beskrivande skönlitterära och producerar en skriftlig korsning mellan en dokumentärfilm och en Hollywoodproduktion.

En sann historia berättas, men den berättas subjektivt med inlevelse och känsla. Denna korsning gör det lättare att ta till sig berättelsen. Hade Markus Lutterman valt att strikt använda sitt journalistiska språk, hade berättelsen om själva Jonas, mannen bakom narkotikadomen, inte lyfts fram som den gör nu. Att berättelsen sedan är sann och inte påhittad gör att den journalistiska biten, som grävt, intervjuat och stått för all research, blir högst nödvändig för bokens läsvärdhet.

Hade Jonas Andersson varit en påhittad karaktär hade jag inte brytt mig om att läsa första sidan en gång.

Samtidigt inser jag att allt kanske inte på grund av bokens skönlitterära drag och trots trovärdigt innehåll, är ett hundra procent sant eller icke väl tilltaget.

Personligen ser jag nog den här boken mest som en biografi, en sann berättelse, än något som drar åt det mer skönlitterära hållet. Detta beroende på alla detaljer, noggrannheten och den, vad jag misstänker omfattande researchen.

New Journalism

Jag har mycket blandade åsikter om New Journalism. Som jag nämnde i min recension så är det ett mycket tacksamt sätt att skriva på. Att man utgår från en sann historia men lägger till rent påhittade detaljer eller större händelser, gör ju att även den bästa sanna historia blir än mer intressant. När vi för den här kursen skrev journalistiskt porträtt fick jag hela tiden imaginärt nypa mig i armen för att inte lägga till lite fusk; saker som lät jättebra men som personen jag intervjuade inte alls hade sagt.

När man genom att intervjua, samtala eller forska kring ett ämne och bygger upp en bok kring detta, så har man på något sätt fått  huvuddragen "gratis". Man behöver inte tänka ut intriger och händelser själv, utan får en berättelse serverad. Därför kan man koncentrera sig på att putsa lite på storyn, få den att låta ännu bättre, och fokusera på språket.

Trots att böcker som skrivs på detta sätt kan vara mycket läsvärda, språkligt bra och fascinerande, så känns det ändå lite snopet att allt kanske inte är sant, trots att boken förmodligen utger sig för att vara sann.

Vilka delar är sanna och vilka är falska? Troligen så kommer vi aldrig att få veta vad som är sant eller ej. Trots att jag verkligen gillade el Choco hade jag nog föredragit, om den nu inte är helt sann, att den vore det och då kanske följaktligen mindre spännande. För mig är sanning oerhört viktigt, och när journalistik på något sätt parar sig med skönlitteratur så blir det fel. Journalistiken kommer alldeles för långt från sin allra viktigaste uppgift sanningen att det blir störande.

Enligt min åsikt ska journalistik vara journalistik och således sann. Vinkla kan man alltid göra, men sanningen ska oavsett vara det viktigaste.

Erica Edman